Valborg

Idag: avsluta jobbveckan med glass och fruktsallad, komma hem till dukat bord, vin och vänner, möjligen kolla på cortégen för första gången. Jag kan inte påstå att jag någonsin har haft någon som helst längtan efter att se cortégen, men någon sa att den kan vara mycket underhållande om man dricker vin i en termos medan man tittar. Och kanske är det en fnissig vinfylla i svennig fjortisstil jag ska satsa på en kväll som denna. Frysa benen av mig för att jag har för tunna kläder på mig, men knappt känna det för att alkoholen tar bort känseln. Kissa i buskar och vara rädd att Farbror Blå ska ge mig böter. Kräkas framåt kvällen och skölja bort kräksmaken med öl. Vara allmänt miserabel men glad ändå.


Eller också så går jag på en fest som vilken civiliserad människa som helst istället.

Hur som helst, ha en härlig Valborgsmässoafton!!

Dr Drew

Igår upptäckte jag Dr Drew. Jag har medvetet hållit mig ifrån det programmet, men nu tyckte jag det var dags. Först trodde jag att det var Sex Rehab som skulle visas, så jag blev lite besviken när de började snacka om knark och booze, men efter fem minuter var jag fast. Okänd model/actress, helväck Steven Adler som grät och ville ha sin bäste vän Slash tillbaka och Gary Busey som var så sjuk att han trodde att han skulle jobba på kliniken; de där människorna satte klorna i mig och nu måste jag förstås se hela säsongen. 

Om jag tycker om förnedrings-TV eller att se människor lida? Nej, jag jobbar faktiskt med missbrukare själv och är intresserad av olika behandlingsformer. Research kallas det.

När vi ändå är inne på lite halvtrashiga ämnen kan jag tipsa om Poorly Dressed People. Enjoy!

Love Courtney Love

Courtney Love är en av mina hjältar.

Hon gör fantastisk musik, hon är vacker som gudinna och hon är stor i käften. 

Något av det jag gillar mest med Courtney Love är att hon är lite för mycket; hon är lite för kaxig, hon är lite för urflippad, hon har lite för utsmetat rött läppstift. För mig är det något befriande över hela bilden av Courtney Love, lite var-hur-fan-du-vill, sedan får torra kritiker och/eller moralister rapa upp hur mycket fakta om hennes destruktiva leverne som helst, jag bryr mig inte. 

I skrivande stund sitter jag och gör en första genomlyssning av Holes nya skiva Nobody's Daughter och jag kan nöjt konstatera att Courtney Love håller än. Även om det var länge sedan Courtney Love och Hole var lika vassa och råa som på debutalbumet Pretty on the inside är det fortfarande rock på Courtney Loves sätt med mycket gitarr och ännu mer attityd. Courtney Love kommer alltid att vara en riot girl för mig!

(bilder från CourtneyLove.org)

Bambi

Jag har hittat vad som måste vara världens finaste lampa. En lysande Bambi i fönstret och lyckan skulle vara total för en Bambigalning som jag. Lampan finns hos Miss Juniversum. 


Update! Fick ett hett tips från en Catty om att det finns en affär vid Grönsakstorget i Göteborg som säljer Bambilampor!

Vem där?

Efter sin första natt hemma den här omgången berättade Niklas att jag plötsligt hade vaknat mitt i natten, suttit mig upp i sängen och när Niklas hade frågat vad jag höll på med hade jag sagt  "Jag undrade bara vem det är som ligger naken jämte mig i sängen". Sedan hade jag sagt att jag funderade på att gå upp och klä på mig, det är ju ett högst normalt beteende när man hittar en främmande karl i sin säng. 

Jag kommer inte ihåg någonting av detta, så jag undrar om jag verkligen var vaken. Och i morse berättade Niklas att jag hade sagt något liknande i natt igen. Det är med andra ord farligt att jobba i Norge två veckor i stöten, man vet aldrig om man blir igenkänd vid hemkomsten.

Tack förresten för alla fina komplimanger om min nya frisyr!

Då var det klippt!

Just det, jag klippte ju av mig håret i helgen:

…och jag har inte ångrat mig en endaste sekund, 

det korta håret känns i det närmaste som en befrielse.

Operett

Går man på opera måste man vara fin.
Fin och uthållig. Wagners verk sträckte sig över sex timmar. Som tur
var hade Niklas mormor med sig smörgåsar och festis, annars hade jag
nog fallit ned, avsvimmad.

Hjular

Idag gör jag min operapremiär. I publiken alltså, inte på scenen.
I väntan på att showen ska börja spanar jag in det nya hjulet, det
är stort, flott och runt.

Mormor är bäst

Saxat från Facebook:

Niklas: Morgonölen är den bästa ölen.
Mormor: Tänk framåt! Du kan få en stor äcklig ÖLMAGE

En sån där torsdag

Idag blev det en riktigt bra dag, trots otäcka hostattacker. Det tar på krafterna att nästan hosta så jag kräks och så att ögonen tåras och rinner över, vill jag lova.

Efter jobbet gick jag och Niklas till en ny möbelaffär här i Majorna och köpte en ny matta till vardagsrummet. Den är knalligt turkos egentligen, men på bilden ser det mer ut som om det är någon slags fotbollsplan för katter.

Efter lite mer möbelspanande och planering av hur vi ska ha det i vardagsrummet gick vi till Red Lion där vi tog en öl och lite pubkäk. Jag åt Fish and chips, vilket förmodligen är något av det godaste som finns. Jag är inte gourmettjejen direkt, utan snarare jag-vill-främst-bli-mätt-och-belåten-tjejen. 

Och imorgon är det fredag, vilket känns helt underbart!

Sweet for my sweet

Flygplanen trotsade askan och flög hem Niklas till mig. Och Niklas vet

minsann vad en hostig flickvän behöver!

Spänning i vardagen

Jag jobbar på Eriksberg (som ligger på ön Hisingen som sägs tillhöra Göteborg) och i vanliga fall händer det ingenting där. Men just idag, när vi hade en "inspirationsdag" i en annan stadsdel, då händer det minsann spännande saker på Eriksberg!


Det slår mig att det förmodligen inte är tillräckligt spännande att vid varje hostattack inte veta om de inre organen ska komma upp eller inte, eftersom jag går igång så på ett mystiskt föremål. Men det var ju faktiskt lite coolt att polisen hade skjutit fyra skott mot det.

Bryt

Inte för att jag vill förhärliga slaganfall eller så, men det hade ju varit lite coolt att få en random brytning. Jag menar, tänk vad kul det hade varit att vakna upp och helt plötsligt prata med en tysk brytning. Eller möjligen dansk, det hade varit hett. Men inte norsk, nej, där går gränsen. 

Ashes to ashes

Här sitter jag i soffan, trött av hostan, med linssoppa kokande på spisen och väntar på att aska ska regna ner från himmelen. Lite spännande är det ju med askan, men det hade varit betydligt häftigare om det hade regnat mannagryn och gräshoppor, men det kanske det inte gör nu för tiden? Det kanske är lite mer Gamla Testamentet än 2000-tal, men ändå, man vet ju aldrig så här i naturkatastroftider. 


Också väntar jag på att Niklas ska höra av sig och säga hur utsikterna för morgondagen ser ut, om det verkar gå några flyg från norraste Norge och hit. 

Sourpuss

Jag börjar bli förkyld igen. Mitt suveräna immunförsvar är som bortblåst och jag blir förkyld gång på gång, hela tiden. Det värsta med detta är förstås att jag inte kan träna och att jag när jag väl har kommit igång med träningen efter en förkylning åker dit igen och blir tvungen att ta ett break.


Idag efter jobbet var jag på uselt humör eftersom jag var så vansinnigt sugen på ett stenhårt gympass. Jag bestämde mig för att ta en liten promenad till Slottsskogen för att titta på pingvinerna, men de små stackarna hade inte blivit utsläppta än, och det är inte samma sak att se dem bakom glas, så där fick jag ingen tröst. Efter en liten stund såg jag dock en ekorre och blev lite gladare. Jag ska nog vara glad över att jag har en förmåga att bli alldeles till mig över små söta djur, annars hade jag nog varit en ganska butter människa.


Efter djurtitten gick jag till Willys och köpte chips, där ni något annat som gör mig glad. Har ni förresten sett att det har kommit chips i 500-gramspåsar? Livsfarligt, säger jag! Jag ska då försöka vänta så länge jag bara kan med att köpa en, 300 gram fixar jag utan problem, men 500 låter som garanterat illamående.

Den här helgen

Den här helgen har jag gått på After Work med planen att jag bara skulle ta två öl och sedan gå hem, men sedan råkat gå på latinoklubb och dansat hela natten. Just det, natten avslutades faktiskt med gubbrock på ett nästan tomt Sticky Fingers-dansgolv. 

Jag har gjort falafel, tvättat, kollat på the Wire och lekt med min iPhone. Jag har suttit med en glass i solen på en kall bänk och låtsats att det var vårljummet och jag har promenerat och försökt att inte låtsas om blåsten.

Den här helgen har jag gjort mig pimpinett i pärlhalsband, elegant knut och blank väska och dansat på gayklubb. Jag har varit ute till 4 två dagar på raken och ändå inte varit ett vrak idag - hurra, jag är officiellt fortfarande ung! Jag har fikat med Tuffingen och hennes Lill-Tuffing och jag har ätit bakispizza på kära gamla Kelly's med människor som gör mig glad.

Den här helgen har allt varit bra, intensiv och bra, och avslutas nu, före klockan 21 med ett avsnitt av The Wire i sängen.

After work

Joelbitar

TV-serienörden Pelle listade för några dagar sedan 10 barnprogram som aldrig borde ha visats i svensk TV. I slutet av inlägget frågade han sina läsare om han hade glömt något program, varpå jag skrev en kommentar om att han faktiskt hade glömt det värsta av de alla: Joelbitar!


För er som inte vet var Joelbitar ett barnprogram som gick på TV någon gång i slutet av 80-talet, eller möjligen i början av 90-talet. Huvudpersonen var Joel, en mongoloid pojke i 6-årsåldersn. Jag vet att det heter downs syndrom och inte mongoloid, men på den tiden sa man faktiskt mongoloid. Tanken med programmet var säkert god, det var säkert någon som hade tänkt ut att alla barn borde få lära känna ett utvecklingsstört (på den tiden sa man faktiskt utvecklingsstörd) barn och på så vis förstå att utvecklingsstörda barn är som alla andra barn, bara lite annorlunda. 


Men det blev så fel. En hel generation tog skada av programmet. Nämn ordet Joelbitar och folk i din närhet kommer att rysa till av obehag, alternativt få panikångest. För Joelbitar blev som sagt väldigt fel. Joel var jobbig, otäck, skräckinjagande, konstig, vild, ointelligent och det värsta som fanns var när man som liten skulle kolla på barnprogram och det just den dagen råkade vara Joelbitar. Den goda tanken kom inte fram och jag tror barnen framför TV:n snarare fick fördomar om mongoloida än kände gemenskap med Joel. Åtminstone var det så för mig. Och framför allt tyckte jag synd om hans föräldrar.


(När jag skulle leta fram Joelbitar på Youtube för att kunna länka fick jag brutalångest så fort jag hörde signaturmelodin. Några sekunder av den var allt jag klarade av, sedan var jag tvungen att stänga ner fönstret…)

Yippie!!

Jag säger bara hurra!!!

Jag är en vampyr

Förra natten drömde jag att jag var en vampyr.

Jag drömde att jag var blodtörstig, men att jag inte hade fått tag på något lämpligt byte, så jag och en annan vampyr, som råkade vara en het snubbe med svart hår och likblek hy bestämde oss för att suga lite blod från varandra. Medan han sög blod från min hals bet jag hål i hans kind, och det blev ett sådant bra hål att blodet bara sprutade, rakt in i min mun. Och blodet var sött, friskt och gott. Så gott att jag gick omkring och var sugen på blod hela dagen igår.

När jag somnade igår kväll låg jag och tänkte på drömmen i hopp om att det skulle komma en fortsättning på den, men till min stora besvikelse kunde jag inte minnas att jag drömt över huvud taget när jag vaknade i morse. 

Synd, för det var ju en sådan fin dröm.

Besatthet

Det känns så fint att dokumentera mitt vardagsliv med iPhonen. 

Ok, jag är en person som lätt blir besatt av saker och ting. Besatt så till den grad att jag får lust att släppa allting förutom just det jag för stunden är besatt av. Som de senaste dagarna. Jag har varit besatt av min iPhone, jag har tyckt att den är det enda intressanta och roliga i mitt liv och jag har inte ägnat mig åt något annat än åt denna lilla pryl. Jag har inte gått till jobbet, jag har inte tränat, jag har inte träffat något folk sedan jag köpte iPhonen.


Nä, nu ljög jag. Så illa är det inte. Jag har faktiskt jobbat, träffat kompisar, lagat mat och tränat de senaste dagarna också, men det känns ändå som om iPhonen har varit det viktigaste. Helcrazy, jag vet. Nördigt, något. Och jag har inte ens lärt mig att blogga från den. Det får bli nästa grej.


Och jag ljög lite till, för iPhonen är inte min enda besatthet. Jag har en till och den heter The Wire. Jag har ju skrivit om the Wire förut, om hur mycket jag älskar serien  och hur jag och Niklas sträckkollade på den när jag var sjuk. Under de två veckor Niklas var hemma hann vi med säsong ett och två och nu måste jag vänta med att påbörja säsong tre tills Niklas kommer hem igen, vilket är först om en vecka. När Niklas nyss hade åkt fick jag sådan Wire-abstinens att det kröp i kroppen på mig, inte ens min iPhone kunde mildra abstinensen, så i söndags började jag med det enda rätta: att se om säsong ett!


Så nu vet ni vad jag gör; leker med phonen och kollar på The Wire. 

i

Jag är helt uppslukad av min iphone…

Fucking bajs

Tänk vad roligt det kan bli när man byter ut ett litet ord i en mening! Fuck this website kör lite på samma upplägg som bajsleken, ni vet när man byter ut ett ord i en filmtitel till bajs? Exempelvis Mannen som talade med bajs, Djävulen bär bajs och Dansar med bajs.

Som ni förstår av mitt förra inlägg så är jag lite trött, därav den dåliga humorn. I vanliga fall skulle jag aldrig ha skrattat åt något så här (b)analt. 

Kvällning

Jag brukar alltid vara trött som en riktig tant på kvällarna och bara vilja gå och lägga mig, men den sista tiden har jag drabbats av någon slags kvällspigghet. Kanske är det våren, kanske har jag drabbats av någon slags lightmani, vad det än är så är mina ögon vidöppna istället för halvslutna som de ska vara på kvällarna. Hjärnan går på högvarv och tänker ut små roliga saker och kroppen känns pigg och alert. 


Trots att jag bara sov två timmar i natt känns det just nu helt avlägset att jag skulle kunna läga mig och sova nu. Det känns så skönt att sitta i soffan med ett öga fäst på datorn och ett på TV:n att sängen inte känns det minsta lockande. När jag tänker efter känns det nästan lite busigt att sitta uppe så här dags, vilket leder mig in på följande fråga: har jag regredierat? Har tanten gått tillbaka till tonårsstadiet och blivit rebellisk? 


Den ska jag suga på en stund.

Sister Martha

Min syster på Påskafton.

Som hämtad ur en bakbok från 50-talet, eller från ett avsnitt av och med Martha Stewart. Välj själv!

Väntan och frosseri

Jag är inte så bra på att vänta. Har jag bestämt mig för något så vill jag ha det eller göra det NU, inte senare. Tålamod är helt enkelt inte min starka sida.


Nu har jag både tingat en kattunge och köpt en iphone och jag måste vänta på båda. Jag håller på att förgås, jag är rastlös, jag är stingslig. Väntan, denna väntan.


Nå väl. Medan jag väntar försöker jag att göra något vettigt. Som att äta nyttigt till exempel. Jag blev nästan lite rädd för mig själv när jag under påskveckan åt godis och annat sött som en besatt. Sätt ett kakfat eller en skål med godis eller chips framför mig och jag äter tills det är slut. Att jag blir illamående eller proppmätt hindrar mig inte, jag kan inte sluta förrän det är slut. Jag vet, det låter tvångsmässigt och det är det också. Frosseri är min dödssynd. Och hur mycket jag än älskar mat och annat som går att stoppa i munnen, så vill jag ändra mitt beteende, för jag vill kunna äta en kaka eller en näve chips. Jag vill kunna njuta av några godisbitar och tycka att det räcker med fem och sedan kunna låta resten av påsen vara.


Så nu får det bli sockeravvänjning. Inga snickers till mellanmål, inga tröstchips eller belöningsostbågar. Inga godisorgier. Hell yeah!

Äppel päppel

Efter mobilhavariet som kostade mig en en hel timmes sömn i torsdags gick jag och köpte mig en iphone på lunchrasten. Jag blev nästan upphetsad bara av tanken på att äga en iphone och jag såg fram emot att leka med min nya leksak under påskhelgen. Men när mitt nummer hade blivit godkänt för överflyttning och köpet nästan hade gått igenom säger säljaren att Telia skickar hem sim-kortet till mig om några dagar, för de har ju inga i butiken. Jag som nästan hade stått och flämtat av trånande efter min nya mobil skönk nästan ner på golvet. 


Jag fick snällt ta med mig min nya fina, men totalt obrukbara iphone och lämna butiken för att vänta på sim-kortet. Eftersom jag köpte telefonen på Skärtorsdagen och det på den dagen följer ett hundratal röda dagar lär jag få vänta en evighet på sim-kortet. Det känns som om mitt liv har pausat, som om ingenting betyder någonting förrän jag kan använda min iphone. Jag brukar inte ens vara prylgalen, det hela började med min ipod, gick via min Mac Book och se var jag har hamnat. Apple har försört, eller möjligen räddat mitt liv.

Premiärdagen

Det var Påskafton och det var dagen för årets första fika utomhus.

Dessutom hittade jag årets första Tussilago. Och jag får medge att det var tack vare min mamma, utan henne skulle jag aldrig ha gett mig för att plocka blommor.

En gammal hederlig Påskafton

I morse fick jag påskägg och påskpresent. Precis som back in the good old days

På bordet stod min gamla kyckling Kalle Anka. Vi har varsin bordskyckling i min familj

Pappas och mammas bordskycklingar

Påsktuppar i olika tappningar

Nyckelpiga på glaset

Mammas tittägg. Det är nog lika gammalt som mamma

Kycklingar på en plåt, som min syster sa, så att de är klara för grillning

Lång fredag

Nu har jag ätit mammas mat. Italiensk fiskgratäng. Inget kött idag, för det får man inte äta på Långfredagen, men med tanke på hur lite fisk jag äter för tillfället kan det nog vara bra att det blir åtminstone en fiskdag om året.


Jag har gått en promenad på landet med mamma och systrar i vårsol som förvandlades till regn och kyla, och solen kom åter fram så fort vi kom innanför dörren. 


Vi ska strax fika, vi har redan hunnit läsa några modetidningar, jag känner mig lugn och slö, men det är väl så det ska kännas på långfredagen. 

Huset jag växte upp i

Imorgon ska jag åka till mina föräldrar och påska mig, d v s äta mammas goda mat, proppa i mig godis och ta det väldigt lugnt. Också ska jag promenera i skogen och läsa mammas anglosaxiska modetidningar, precis som jag alltid gör när jag är där. 

Hos mamma och pappa vill jag att allting ska vara som det brukar. Jag tycker inte om när de har gjort om i huset, för då känns huset jag växte upp i en aning främmande, som om det kanske inte är rätt hus längre. Jag tycker inte heller om att mina småsyskon har flyttat hemifrån, de hör ju liksom till huset och ska alltid finnas där när jag hälsar på.

I allmänhet trivs jag med och förespråkar förändring, men vissa delar vill jag spara precis som de är.

April, april?

Idag när jag kom till jobbet visade väggklockorna 7:00 istället för 8:00 som de ska när jag börjar. Jag tänkte, aha, första april och hehe, den lätta gick jag inte på. Sedan satte jag på min jobbmobil, som det är PIN-kod på och datorn som jag stängde av när jag gick hem igår. Båda visade 7:00. Jag kontrollerade min privata mobil, som visade 8:00 och tänkte att antingen har någon planerat ett mycket avancerat aprilskämt, särskilt som det mig veteligen bara är jag som har PIN-koden till jobbmobilen, eller också så är jag på jobbet en timme för tidigt. 

Jag bestämde mig för att ta det säkra före det osäkra och rådfråga Fröken Ur.  Gissa vad hon sa? Just det, 7:00...Jag kunde ha sovit en timme till, nu får jag sitta på jobbet och dricka kaffe, äta påskgodis och fundera på om jag någonsin kommer att lita på min mobil igen...